READING

Tar livsuppgiften slut vid en viss ålder?

Tar livsuppgiften slut vid en viss ålder?

Inför ett nytt kapitel i en människas livsbok!

Första helgen i augusti hade jag lyckan att tillsammans med min käraste få åka på en liten tripp till Stockholm och Uppsala och följande rader är från upplevelser på vår andra resedag då vi tog en välförtjänt lunchpaus på restaurang Frenchi i centrala Uppsala. Där på restaurangen hade vi även den stora lyckan att helt spontant få en pratstund med en väldigt rar människa med stort hjärta. En människa som utstrålar värme och godhet och dessutom besitter en påtagligt from och mild blick. Mona Björklund heter hon och bor för tillfället mitt i Uppsala som varit hennes hemstad de senaste tjugo åren. Rötter finns i både Österbotten och Nyland men hennes livssteg har fört henne och hennes familj genom ett flertal länder och kulturer så i hennes familj har det pratats svenska, finska, danska och engelska. Kulturrikedom kort och gott!

Barnen har för länge sedan flugit ut och bildat sina egna familjer, liv och rutiner och för Mona åstundar nya kapitel i livet då det återstår knappt ett år till både pensionering och flytt till ett helt nytt hem på en annan ort.

Det där med åldern och att bryta upp från ett ställe och bokstavligt talat vända blad känns förstås olika beroende på individ, fastän det kan finnas likheter i känslodrag. Jag tror att en människa står inför såna val gång på gång, om man inte råkar vara en sån som får eller väljer att finnas i samma spår hela tiden, eller att man av olika orsaker varken behöver eller vill ändra på sin tillvaro. Varför ändra nåt om man varken vill eller behöver, eller varför inte försöka sig på något helt annat? Sen finns det alltid faktorer som drömmar, tillgång till arbete, vilja, behov och förstås kärlek som kan föra en hit och dit. Tror att man får vägledning och vinkar om alternativ så gott som hela tiden under vandringen och sen vid nåt skede så måste man välja något.

Att det finns människor som inte har nåt annat alternativ eller är tvungna att göra förändring för att helt enkelt överleva är också en helt egen kategori.

Monas favoritstaty i Uppsala finns framför Uppsala autionskammare om du har vägarna förbi.

Nu råkar jag känna Mona sen tidigare, jo, vi har starka släktskapsband för våra pappor är bröder! De satt förresten säkert och skrattade och applåderade åt att deras döttrar äntligen träffades så det hördes ända ned från deras himmelska soffa. Jag är egentligen övertygad om att det var just de som såg till att detta möte blev av. Den ena tillfälligheten som ledde till den andra, för den riktiga anledningen till vårt Uppsalabesök var nämligen en reggaefestival som jag också ska berätta lite om en annan gång.

Mona och jag har aldrig suttit och haft tillfälle att sitta och småprata och umgås på detta sätt förrän nu, i förbifarten som blev timmar. Det är också en aspekt som väcker tankar om tillvaron och tiden i den. Hursomhelst, för att göra just den sidan av det hela kort så är det i vårt fall som det brukar vara, nämligen att man endast kommer samman till begravningar eller andra familjehändelser. Det går decennier mellan träffarna så att säga och det är ju egentligen synd. Det finns ju så många berättelser och fascinerande händelser som förenar och som kompletterar och i bästa fall ger svar åt man gått och funderat på.

Du är mitt i livet! Hur känns det att tänka på moment som pensionering, flytt och såna saker?

Mona erkänner att hon ibland upplever att det inte är direkt sporrande att gå till jobbet alla dagar eftersom pensionsdagen är spikad! – Jag kommer inte att sitta sysslolös efter att sista arbetsdagen är till ända i alla fall, säger hon med ett smickrande leende som obönhörligen smittar av sig ända ned till tårna och upp igen.

Mona berättar vidare att hon kommer att fortsätta med sin bisyssla och det är just den uppgiften som jag ville berätta om för er läsare också. – Det här är ju något som jag alltid gjort vid sidan av mitt arbete, så det blir inget nytt. Jag tycker bara att det ger så mycket mera än mina vanliga kontorsuppgifter.

Mona har under alla år i sin tjänst arbetat med byråkratiska pappersuppgifter med cancersjuka och deras anhöriga. Då hon nästa sommar går i pension får hon möjligheten att ge mera tid åt bisysslan som är att ge massage till cancersjukas anhöriga och klienter som så önskar.

– Det är en uppgift som känns så mycket mera värdefull än allt pappersjobb. Jag upplever den viktig både för mig själv och för de klienter jag haft och har. Jag känner att jag gör något rent konkret som ger kraft och energi i bägge riktningar.

Vilken fin uppgift! Massage och framförallt detdär med beröring som är ett av de viktigaste behoven för oss människor. Och –  i en situation då allt känns ännu svårare, kanske rentav hopplöst på grund av sjukdomsbilden. Alltför många befinner sig i en tillvaro nästan helt utan beröring, särskilt gamla människor, för att inte tala om alla sjuka.

En beröring kan ge så mycket. En beröring kan läka i stunden. Den kan hela och så kan den även ge bestående effekter. En beröring borde vara en lika viktig faktor som regelbundna måltider på alla instanser vars uppgift är att vårda eller inhysa människor. Den borde vara en självklar ingrediens i hela varandet. Sen är det också en av de allra enklaste sakerna vi kan göra för en annan. Det kostar inget heller. Varför finns inte denna aspekt med som en naturlig del av en människas vårdkedja, kan man fråga sig?

Alla åldrar har sin mening, charm och sin speciella tillförsel av kunskap, lärdom och vishet. Vi är hela tiden i rätt ålder och för endel människor tar det kanske längre att komma till insikt än för andra. Det är bara så. Endel tycks inte förstå budskapet alls. Endel kanske inte ens bryr sig om att det finns nåt. Det är säkert också precis som det ska vara, eftersom alla är olika. Huvudsaken borde vara att man upplever och att man lever i stunden. Att njuta av sin egen stund och inte fylla huvudet med andras visioner och tankar. Du vet själv dina egna drömmar. Du känner dina egna upplevelser – på ditt sätt. Du fyller din tid enligt de val du gör. Vill du fylla din tillvaro med glädje eller går du omkring med tankar om hur mycket alla andra har och får uppleva?

Ett symboliskt stöd hämtad från en gammal trappuppgång. Får visa på hur vi kan vara till hjälp…

Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg gör också bördan 50% mindre! Win win situation hur du än svänger på det.

Men, om man är ensam och inte har nån att dela nåt med…? Jag tror och hoppas att alla har någon i sin närhet – men att man av olika orsaker inte är medveten om det. Känner du någon som är riktigt ensam? Isåfall tycker jag att du ska ta och sträcka ut din hand ditåt. Ett besök – ett samtal kan rädda liv – utan att man ens vet om det. Se människan istället för det som omger den. Kasta dina förvärvade fördomar.

Jag hoppas att dessa korta rader om Mona ger oss andra en liten symbolisk vink om att inte vara rädda för livets gång och olika åldrar. En åstundande pensionering behöver inte betyda ett slut – det kan istället vara bara början! Tänk! I Monas fall är det just då som bisysslan blir den allra värdeullaste huvudsysslan och livsskedet får nya och ännu mera betydelsefulla skiftningar. Nya utmaningar, nya upplevelser – nya spännande alternativ hela tiden om du väljer att se dem.  Fortsätter du att blunda eller lever du fullt ut – hela tiden?

Tack Mona för den värdefulla och hoppfulla pratstunden! <3

Text och foto: Eva-Lott Björklund


  1. Martina Helin

    20 augusti

    Hejssan o Tack för en fin skrift av er Eva-Lott Björklund.
    Jag är ocksån kusin med Mona, min far var bror till Monas mor. Det var kul att läsa detta o hoppas ju verkligen att man även kan hålla kontakter på längre avstånd. Det är ett fint arbete Mona gör.

    Med varma hälsningar Martina Helin

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.