READING

För 77 år sedan fick Jan-Erik kallelse till uppbåd...

För 77 år sedan fick Jan-Erik kallelse till uppbåd

Jan-Erik Granbacka var 17 år då han fick kallelse till uppbådet i Vasa den 15 januari 1943. Likt de flesta unga män så hamnade han därefter ut i kriget. I Jan-Eriks fall var det hans musikalitét som kom att bli avgörande för krigsuppgifterna då man sökte efter en med bra musik- och rytmsinne för skolningen till radist. Kursen räckte fem månader och han fick gruppchefsutbildning samtidigt. Efter midsommar packades allt ihop och man kördes ut till fronten i olika truppförband. Det var några från Österbotten som kom till Borgåsektionen Tunga sektionen 21:an som låg vid Svir, från Ladogastranden österut. Där skulle de vistas ett år i Kuuttilahti avsnittet.

– Under denhär tiden, ställningskriget, då anfallstiden var över, så det hände inte så mycket. Vi hade skyttegravar, korsubyggen o färdiga vägbyggen, men i stort sett var det mest vakttjjänst det första året. Jag fyllde 18 år då.

När de varit där ett år avlöstes de av Lagus pansardivision som var i Petrozavodsk och de flyttades till Korpijärvi mitt emellan Aunus och Syväri. Där skulle de bygga vapenbrödrahus.

Just den tiden, 1943, så fick vi förstärkning utav en hel del Kronoby- och Terjärvbor. Hit kom då Kronobybon Göran Björklund och Ole Fagernäs från Terjärv, samt Erland Slotte från Kronoby. Vi värvade genast Erland Slotte till vår orkester och vi hade ofta spelningar i kantinen. Vid Tommila kullen där JR 61: an var stationerade hade vi uppträdanden.

I Nurmoila var armékårsstaben förlagd. Där fanns också möjlighet att avlägga telegrafprovet. Man skulle ha papper på att man kunde nåt efter utbildningstiden och Jan-Erik avlade 2:a klass provet. Nån sa att de skulle försöka sig på 1:a klass provet också som betydde att man felfritt skulle klara av att ta emot och sända 80 tecken i minuten.

– Jag visste att jag kunde det, men man skulle också ha vissa radiotekniska insikter. De som var före oss tipsade om vilka sidor vi skulle läsa, så jag pluggade dessa sidor på finska. Det var all finska jag kunde på den tiden! Jag klarade jag av tekniksidan också och fick certifikatet. Efter detta utnämndes jag till korpral..

Under en promenad mötte Jan-Erik den kände generalen Aarne Blick som var en väldigt uppskattad militär. Det fanns många som var karriärslystna yrkesmilitärer men Blick var allmänt uppskattad bland manskapet just för att han inte gjorde sig till. Sen återtåget från Svir hade denne Blick på order av
Mannerheim fört armekåren över i stridsdugligt skick. Hans känsla för rätt handling i stundens allvar och framförallt att få manskap och material räddat gjorde att han kom i trångsmål med sin överordnade som han gick emot denna gång. Hans agerande räddade livet på uppskattningsvis 40000 man.

– Det må finnas olika versioner om hur det hela gick till men vi som var där fick uppfattningen att general Blick var vår karl, säger Granbacka påtagligt rörd.

Den 9 juni startade så den stora offensiven på Näset. Det mullrade från Näset när kanoniaden satte igång. Vi visste att nu är det igång och att vi kommer att förflyttas så småningom. Det blev så att det i första hand gällde att få pjäserna räddade och se till att de skickades iväg så att de inte skulle hamna i fiendehänder, fortsätter Jan-Erik. I Svir fanns en stor järnvägsbro som hade sprängts tidigare och som var minerad men farbar, så när vi hade kommit över och största delen av materialet hade fåtts över så fick vi meddelande att bron kommer att sprängas ett visst klockslag. Vi ställde oss att bevittna detta på 1 kms avstånd. Hela den 400m breda bron av stålkonstruktion lyftes upp i en väldig kaskad och av det stora lufttrycket så flög vi nästan baklänges fastän vi var så långt ifrån.

Vi konstaterade även att vi hade ett synnerligen effektivt luftvärn! De försökte hela tiden bombardera både luftvärn o ställningar. En dag blev sju ryska plan nedskjutna. Ett markstridsplan kom ganska lågt, kanske på endast 50 meters höjd och vi såg att piloten hoppade ut och klarade sig trots att fallskärmen inte vecklades ut helt. Terjärvbon Levi Forss o en Brunberg från Vasa befann sig i närheten och beslöt ta fast honom. De blev dock oeniga om vem som skulle få pistolen, men Brunberg drog det längre strået så det blev han som fick den.

Just på den sidan utav Svirfloden, där floden grenade sig vid en ö, så fanns en hel del viktiga upplag bland annat livsmedels-, och ammunitionslagret för hela Aunusfronten. Dessa båda sattes i brand så det brakade till riktigt ordentligt. De hade inte hunnit tömma detta så jag hann ta 2 st 10 kgs sockerpaket som jag hade på min cykel. En utav pojkarna hittade en saftflaska.

De hade inga kärl utan fann en vattenpöl dit de hällde saften och sen så sörplade de i sig direkt från marken. Där fanns lite skydd och vi radister satt i en grop och jag fick koordinaterna som jag skulle ge vidare så att de skulle skjuta på rätt ställe. En spaningsunderofficer som var lite längre fram for alltför nära. Man såg handgranaten som kastades från fiendehåll och fast officeren slängde sig i en skyddsgrop fick han oturligt nog granaten på ryggen. Han fördes iväg så svårt skadad att hans fru från Åbo kallades till fältsjukhuset. Men, han repade sig faktiskt och vi fick höra att han blivit förflyttad till Jakobstad.

Nå, vi var utan spaningsofficer en stund och ryssarna prickade in oss. Först kom en Sextummare 50 meter ifrån och träffade en trädtopp så det yrde omkring och efteråt en som landade tio meter ifrån oss. Marken vi befann oss på var en sandås så stoftet yrde omkring oss. Kommendörsmajoren och eldledaren stod intill nedslagsplatsen och blev båda svårt sårade. Ena majorsbenet blev halvt avskjutet och knät var alldeles trasigt. Den andra var ännu värre tilltygad. Kommendörsmajoren bars iväg före och trots dundret omkring oss hörde jag honom säga åt vår eldledaren: – Olette kunnon mies! Tulen aina muistamaan teitä!

Nu har jag hållit på och läst en hel del av det material som skrevs genast efter tiden, om hur nära det var med Finland. Jag fick en biografi om general Gustav Hägglund. I ett tal påpekade han hur viktigt det var att Finland hade haft allmän värnplikt. Det är det enda vi har att stödja oss på.

– För oss veteraner som är i behov av stöd av olika saker så är det inte det viktigaste med det materiella utan känslan utav trygghet och det kommer genom vetskapen om att vi har en militär, avslutar Jan-Erik.


E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.