READING

Lucka 23 – När sorgen byter skepnad och blom...

Lucka 23 – När sorgen byter skepnad och blommar ut i kärlek!

Det strömmar varma energier emot mig där jag får betrakta detta älskvärda par som tidigare fått uppleva så många år av sorg. Sorgen finns fortfarande kvar, men den har bytt skepnad och ibland överraskar den så mycket mera med stänk av skratt och glädjetårar. 

De bor inte långt ifrån, men ändå ses man inte alltför ofta. Beger mig så iväg. När jag kommer fram till radhuslägenhetens dörr och tittar nedåt denna vintriga decemberdag, så ser jag spår i snön. Kattspår! Ska bli spännande att se vem alla som finns bakom dörren.

Kommer på mig själv med att inte ens ringa på dörrklockan som finns intill dörren utan jag tar helt resolut tag om dörrhandtaget och stövlar in, som om jag for in till mitt eget hus. Pöllhövo, tänker jag för mig själv. Vad har folk annars ringklockor till för om inte för att folk ska meddela att de står och väntar sig att bli insläppta? Jag möts i alla fall först av en lurvig vacker katt med riktigt tofsiga loöron och jag tror att det blev en lite förälskelse där, från min sida åtminstone. Lyckojag! Katten blir mitt bordssällskap sen!  Beskåda den vackre Lord Nelson lite längre ned i denna artikel.

Sonja Finne och Per-Henrik Nyblom eller Peki som han kallas från Kronoby har lyckan att efter år av sorg få återuppleva kärlek på äldre dar. Det är dock inte kärleken som fört dem samman utan det är sorgen de delar. Sonja har begravt både sin man och sin ena son och Per-Henrik har i sin tur begravt både sin hustru och en av döttrarna.

Per-Henrik spelar en melodi som kom till honom för nåt år sen. Det är egentligen därför jag besöker honom, för att få lyssna till den. Elgitarren har han köpt av sin sonson. Månne denne vet om att farfar spelar riktigt fint? Jag får även höra psalmen som hans hustru Berit sjöng med klar röst innan hon slöt sina ögon för sista gången. Gripande.

 En förälder ska inte behöva begrava sitt eget barn. Man tycker att man som förälder borde dö före.

Pekis fru Berit dog i cancer för ett par år sedan och en månad efteråt så dog hans dotter Månika, även hon nedbruten av svår cancer. 

Hur klarar man av att fortsätta med livet efter att ha begravt sina kära?

– Jag vet faktiskt inte…  På något sätt har det bara rullat på. Minuter, dagar som småningom blivit till år. Jag blev en lång tid bara sittande och livslusten försvann. Det är nog tack vare mina övriga barn, barnbarn och särskilt Sonja som jag har fått en mening och själva livsglädjen tillbaka, säger han och söker sin käras blick. 

Sonja Finnes man Erik låg länge i sjuksäng. Det finns episoder från hans sjuksäng gällande vården som fortfarande gör henne arg. – Vissa människor inser kanske inte att de är på fel plats, i fel bransch. Om man ska vårda om andra människor måste man ha känsla för just omsorg. Ha känsla för hur en annan känner. Vad som kan göra ont till exempel.  Erik o Sonja hann prata ut om allt möjligt och innan de skiljdes åt hade bägge även två högt uttalat att livet ska gå vidare, ifall det händer den ene nåt. Hon säger också att kvinnor kanske bättre klarar av att bli ensamma än män.

– Kvinnor har marthaföreningar, syjuntor och sånt, medan männen förblir ensamma och drar sig för att leta sig till några grupper. Det gäller ju inte alla förstås, men jag tror att det överlag är så.

– När jag hittade min son Patrik död i sin säng så trodde jag nog att jag inte kommer att överleva faktumet. Man vet inte hur man ska ta sig vidare, men på något sätt tar man ett steg i taget…

Sonja Finne utstrålar ungdomlighet och en styrka som få har. Helt enkelt en tonårsflicka med stor livserfarenhet och i sina bästa år! Hon ska så småningom fylla 65.

– När nån hamnar i sorg, så säg inte till den drabbade att ni ringer och tar kontakt om ni sen inte kommer att göra det. Det blir bara en evighetslång väntan för den drabbade. Huvudsaken är att man i alla fall kommer fram till en, fastän man inte säger nåt alls. Att nån kramar ens hand säger mer än tusen ord…

Hur möttes ni egentligen?

– Det var på gravgården. Jag hade mist min man några år tidigare och var på ett besök till hans och sonens grav. Då såg jag Peki som stod på knä på sin fru Berits grav och grät. Jag gick fram till honom och drog upp honom och så kramades vi och storgrät tillsammans. Vi visste ju båda två känslan hos den andre, så vi behövde inte säga något. Fast vi blev inte ett par då. Det var bara vårt första möte, berättar Sonja öppet.

Vi kände varann sen tidigare, men så småningom tänkte jag att det får bära eller brista så jag skrev till honom via Messenger på Facebook. Han var så glad att jag skrev och sa till mig att jag ska skriv meir! Det blev mera och mera skrivande och vi började önska varandra både godnatt och godmorgon och skriva kram. Till sist så fick vi mod till oss att skriva att det nog skulle vara roligt med en kram på riktigt. Ni kan ju tänka er att den kramen värmde mycket när den väl blev av! Sen dess har vi setts så gott som varje dag!

Lord Nelson minsann! Ni ser väl att det finns en högt stående adelsgen i frassen?

Hur var det att berätta för era familjer att ni träffats och umgås?

– Jag körde till Jakobstad och hem till var och en och jag var så nervös för hur det skulle tas emot, men oj vad alla blev glada! Mitt ena barnbarn hoppade upp i luften av glädje och det föll stora stenar från mitt hjärta, säger Peki.

De var rädda för att nån skulle tro att man tagit en annan älskad människas plats. Så är det ju inte alls.

– Jag fick plötsligt en storfamilj, säger Sonja rörd.

Det känns så fint att få ta del av deras berättelser och jag får gång på gång torka mina egna tårar som söker sig ut. Deras upplevelser borde om nåt ge tröst till andra som plötsligt blir ensamma. Det borde också ge hopp till dem som väntar på en älskad hand, nån att krama om. Om än den låter vänta på sig till högre ålder än man tänkt, så är den i antågande! Misströsta inte! Det ger hopp om att störst av allt är kärleken.

– Jag har infört kramandet till familjen och faktumet att gå hand i hand. Peki gick med händerna djupt i byxfickorna i början under deras besök i en av stormarketarna i stan. Då grävde Sonja upp hans ena hand ur fickan och så vandrade de runt igenom hela den stora affären. Tillbaka i bilen frågade jag om det var usligt att vandra hand i hand. Han svara: – Nee. He tsennsta dååså bra! Sen dess vandrar vi alltid hand i hand.

– Det var roligt att upptäcka ett annat par som tittade på oss. De tror att vi inte märkte att de betraktade oss, men det gjorde vi. Vi upptäckte efteråt att de sökte varandras händer sen de sett våra hopknäppta händer, så den tanken värmer. Att de andra fick mod att våga också.

Händer som aldrig släpper taget om varandra i detta livet.

Hur ska ni fira er första jul?

 Vi har redan firat jul tillsammans med de våra. Det gjorde vi på lillajul då vi var samlade. Det har blivit många julklappar också, sånt som vi gjort själva. Vi har bakat limpor och kakor tillsammans och gett bort. Vi är så tacksamma för alla nya människor som finns i våra familjer nu. Nya bonusbarn och barnbarn! Helt underbart! 

Har ni några speciella hälsningar till läsarna?

Peki tittar upp och säger att om det är nån som hamnar i nån likande situation så se till att få prata med nån. Sonja såg till att han fick prata med psykolog och han var som en annan människa redan första gången han kom ut från det besöket. Alla tankar och funderingar fick bara rinna ut.

– Ta hand om varandra sålänge ni har varandra. Var tillsammans! Och glöm framförallt inte bort att kramas så ofta ni bara kan!

När jag går ut genom deras dörr så är jag alldeles varm inombords och jag känner en behaglig julfrid spridas inom mig. Jag fylls även av tanken på hur vackra människor det finns runtomkring oss. Helt vanliga människor!

Ser du dem som finns just i din närhet? 



RELATED POST

  1. Stina B

    24 december

    Så roligt att veta att Peking mår bra

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.